Dag 10. Mot Tarfala
Wilhelm ska åka hem igen. Efter några dagar vid Kebnekaise fjällstation säger vi hejdå och ser hur han kliver in i helikoptern med vårt extra tält och alla bekvämligheter vi haft med oss hit. Nu ska vi återigen ut på långtur. Packningen är bantad och vi är redo för att bestiga de tre topparna som ligger framför oss.
Väderprognosen är inte lovande. På tisdag kanske vi kan få ok väder, men risken för regn är överhängande samtliga dagar under den kommande veckan. När vi börjar vår vandring upp mot tarfalastugan kan vi dock njuta av strålande sol och värme.
Dalen som leder oss upp till Tarfala är otroligt vacker, tyvärr hindrar molnen uppe i dalen oss från att njuta av den annars fantastiska vyn som erbjuds när molnen inte omger klippbergen.
Den nya elledningen upp mot Tarfala är inte vacker. Som en svart orm slingrar den sig uppför dalen. Men vi är ändå glada för att de dragit el upp till Tarfalavagge. Området är högalpint. Beläget 1150m över havet, omringat av 2000-meterstoppar så kan det storma rejält. Det är ofta kallt, blött och blåsigt. Då är det skönt att ha en varm stuga och ett torkrum att hänga upp kläderna i. Vissa kan tycka detta tar bort charmen, att stugan inte längre är vedeldad, men efter allt vi varit med om den senaste tiden tycker vi att det är skönt.
Vi fortsätter uppför dalen. Vi passerar storglaciären och snart isfallsglaciären, vilka båda krympt betydande de senaste hundra åren. Isfallsglaciären har krympt så mycket, att man frågar sig vart isfallet egentligen är.
När vi passerar Tarfala forskningsstation börjar det regna, men med bara 500 meter kvar gör det inte så mycket. Snart är vi inne i värmen igen. Vi fortsätter över den sista steniga sträckan, passerar ett snöfält och kliver in i den varma stugan.
Medan vi äter vår middag beslutar vi att bestiga Kaskasatjåhkkå dagen därpå. Alternativet hade varit att bestiga Kaskasapakte och Kaskasatjåhkkå samma dag, men då prognosen ser dålig ut kommande dag så väljer vi att dela upp turen i två, och ta det lättare berget i sämre väder.
Mätta, belåtna och varma somnar vi i fjällstugans sängar.
Dag 11. Kaskasatjåhkkå
Det regnar lätt, men inte så att man blir blöt. Efter en rejäl frukost ger vi oss ut för att bestiga Kaskasatjåhkkå via den lättaste vägen, nordostkammen. Snart avtar regnet, men molnen ligger tätt över topparna som omger dalen.
Vi har studerat kartan noga, mobilen är laddad och vi är redo för att navigera utan sikt.
Vi följer glaciärens östra sida upp mot ryggen som löper mellan Darfalchokka och Kaskasatjåhkkå. Vid slutet av glaciären är sikten begränsad, vi rör oss nu inuti molntäcket.
Vi följer ryggen på vänster sida upp mot Kaskasatjåhkkå genom ett djupt snöfält, över på blockterräng och sen upp på ryggen. Terrängen är ganska lättmanövrerad och snart breder den stora platån ut sig. När vi lämnar ryggen är allt framför oss kritvitt.
Med digital kompass mäter vi ut riktningen och börjar gå. Allt vi kan se genom det täta molntäcket är varandra och våra spår. Snön ger inga ledtrådar huruvida det lutar uppåt eller neråt, så ibland sätter vi fram en stav framför oss bara för att försäkra oss om att det faktiskt lutar uppåt.
Efter en stund ser vi ett stenparti på vår högra sida, vi har missat toppen med 30 meter och går upp till den. Både vägen upp och navigeringen har varit enkel. Vi tar vår toppbild och vänder ner igen.
Det går fort att ta sig ner. På vägen ser vi några nyutlösta laviner och håller ett respektabelt avstånd. Snart är vi tillbaka i stugans värme lagom för lunch, precis innan spöregnet börjar smattra mot takplåten.