Efter några dagars vila i Kiruna är vi på väg igen. Vi har plockat upp Wilhelm, Emmas pojkvän på Kiruna flygplats och rullar nu med full packning mitt Nikkaluokta. Därifrån ska vi ta helikoptern till Kebnekaise fjällstation där vi kommer att spendera de närmaste dagarna.
Efter att ha spenderat den första kvällen i skydd från regnet i våra respektive tält är det dags att återuppta vårt klätterprojekt.
Idag bär det av mot Kebnekaises nord och sydtopp för att sedan åter spendera ett par dagar vid tälten vid fjällstationen.
Vi har spanat in Kebnekaises ostkam, som ska leda oss raka vägen upp på nordtoppen. Dimman ligger tätt i den mäktiga dalen. Vinden ligger på från nordväst och vädret är inte de perfekta förhållanden man drömmer om när man ska klättra. Vi tar oss upp för de första stigningarna i storbacken, upp till storblocken som en gång varit kanten på Björlings glaciär.
Vid glaciärfoten knyter vi in oss och följer ett spår från gårdagen mot ostkammen. Vädret ser inte lovande ut och det är blött. Vi märker också att det upptrampade spåret ger oss en knepig väg där vi tvingas hoppa över en glaciärbäck. Emma halkar i med en fot, men klarar sig från att bli blöt. Wilhelm hoppar över och när jag går fram till kanten så rasar den ner, och jag tvingas dra mig upp med min isyxa. Blöta fötter. Jag hoppar över bäcken och vi går vidare. Snart återvänder värmen till fötterna.
Väl framme vid skiljelinjen mellan storglaciären och Björlings glaciär så konstaterar vi att sikten är för dålig och stenen är för blöt för att ge oss på något mer utmanande idag. De stora snömängderna plus de senaste dagarnas nysnö gör leden till en rejäl alpin utmaning. Vi väljer istället Nygrens led upp mot nordtoppen.
Stenarna på leden är hala och enorma snöfält har täckt stora delar av det som normalt är klätterpassager.
Efter att tagit av stegjärnen en kort stund konstaterar vi ganska fort att vi borde ha dem på för att få grepp på den hala stenen. Klättringen går saktare än vanligt och snöfälten får passeras osäkrat. Vädret blir sämre, det snöar och sikten är begränsad.
Efter några timmar ser vi toppdrivan och får ny energi. Några enkla steg över den en meter höga drivan så är vi uppe. 100meter till så når vi nordtoppen. Och så tillbaka. Kamvandringen till sydtoppen för med sig otroligt dålig sikt med vit himmel, vit snö och snö som kommer ner på oss ovanifrån.
Toppglaciären skjuter ut över Kebnekaises ostvägg och av respekt för rasrisken håller vi ett ordentligt avstånd. Vandringen går fort och snart är vi uppe på vad som än så länge är Sveriges högsta berg. 9 av 12 toppar bestigna, och vi firar med ännu en toppbild.
Nerfärden går lätt, och efter ett par timmar är vi återigen i fjällstationens värme. Vi lämnar kläderna på tork och äter ordentligt med mat, trötta efter en lång dag på fjället.