Regnet bankar på duken, som om det ville bli insläppt. Med sömndruckna ögon vaknar vi i den södra delen av Stora Sjöfallets nationalpark med en bister väderlek. Rejält med regn och hårda vindar.
Vi behöver idag ta oss fram till Ahkkas fot, så vi sedan kan bestiga vår sista 2000meterstopp innan vi kan få vila på riktigt.
Efter att ha dragit oss lite i våra sovsäckar så kämpar vi oss ut i den råa kylan. Vägen känns lång, längre än igår. Då och då tittar massivet fram mellan molnen, men större delen av dagen så piskas vi av regnskurar och kyls ner av en kall motvind.
Vi snirklar fram mellan sjöar, hoppar på stenar över bäckar och tar oss fram en kilometer i taget. Då och då pausar vi bakom en stor sten som ger oss lä från vinden. Regnet avtar men vinden fortsätter att kyla ner oss.
Efter 16 kilometer ser vi tre stugor på fjället och vi bägge lyser upp. Bara sex kilometer från Ahkkas fot ligger en renvaktarstuga. Huvudbyggnaden är så klart låst, men den gamla stugan står öppen och välkomnar oss in.
Det känns varmt där inne. Det är det så klart inte, men efter en hel dag i motvind så känns den lilla stugan som ett paradis. Över dörren står det ”Städa efter er, hugg ved om ni ska elda”, och bredvid den en liten kamin. Rummet är utrustat med fyra madrasserade sängar och ett skafferi med diverse kvarlämnade proviant från tidigare besökare.
Vi väljer ut varsin säng och njuter av skyddet vi fått i den lilla stugan mitt på det blåsiga kalfjället.
Vi gör upp att vi torkar här i natt och går upp fyra nästa morgon för att bege oss mot Ahkka.
Dag 8. Ahkka
Klockan ringer 03:45. Jag har sovit som en stock, men Emma har sovit sämre och nästan väntat på att kockan ska ringa. När den väl gör det så hör vi hur det knakar i väggarna när de starka vindbyarna hugger tag om den lilla stugan.
Det är inte läge för någon topptur, konstaterar vi. Molnen ligger lågt, vindarna är starka och det vita som skjuter fram horisontellt som spjutspetsar är tydligen snö. Vi somnar om, och sover som stockar till klockan nio då vi väljer att gå upp.
Vädret är i princip det samma. Vi avvaktar och återupptar ljudboken. Vi äter frukost, laddar batterier och njuter av att vara torra och varma efter den lite tråkigare gårdagen.
Lite i taget så blir vädret bättre. Runt klockan ett ser vi att det börjat spricka upp. Genom fönstret ser vi hur Akkas ostkam tränger fram genom molnen, hur vinden mojnat en aning och hur några blå sprickor i molntäcket trängt sig in mellan molnen.
Vi bestämmer oss för att toppturen ska bli av. Vi förbereder en rejäl lunch och packar våra ryggsäckar. Idag ska vi upp på Ahkka.
Den frystorkade maten smakar extra bra idag. Vi vet att vi kommer klara utmaningen vi står inför och drömmer om vad vi ska äta när vi väl är tillbaka i Kiruna.
Vi sopar golvet en sista gång efter oss och stänger dörren till den gamla renvaktarstugan. Vinden gör sig påmind direkt, men idag slipper vi regnet vilket känns väldigt skönt.
Vandringen går fort. Vi gör ett första vad utan att blöta ner skorna allt för mycket. Vi snitslar oss fram mellan sjöarna och kommer fram till den sista bäcken vi behöver passera. Denna gång av det lite djupare slaget. När Emma korsat bäcken är hon nedkyld, och vi får stanna för att krama ur strumporna.
Vi vandrar på och Emmas fötter får inte upp temperaturen. Vi korsar snöfält som kyler ner hennes fötter och avsaknaden av sol gör det inte bättre. Vi tittar upp mot berget och pekar ut ett stenfält längre upp där vi ska stanna och värma upp dem.
De sista höjdmetrarna upp mot stenfältet där ryggen börjar går genom en blandning av stenhårda snöfält där vi får sparka in skorna för att få fäste och en blandning av lervälling och sten där man sjunker ner i varannat steg. Sen går terrängen över i större fastare block och snart är vi vid en bra plats att pausa.
Emma sätter sig ner och huttrar lite. Jag äter en Snickers och njuter av att vara i lä från vinden som nu tilltagit uppe på 1600 höjdmeter.
– Sätt dig här, med ryggen mot stenen och ta av dina skor och strumpor, instruerar jag. Emma sätter sig mot stenen och lutar sig bakåt, medan jag knäpper upp jackan och min fleecetröja. Sen tar jag Emmas fötter och för in dem i mina armhålor.
Bara efter någon minut känner Emma hur livskraften i fötterna kommer tillbaka. Efter fem minuter börjar hon sätta på ena skon igen, och sedan andra. Nu är vi redo att gå upp och få detta överstökat.
Vi fortsätter uppåt. Terrängen är fast och vi går in i ett område där vi omringas av ett tunt lager nysnö på blockterrängen. Allt eftersom vi kommer högre och högre så blir snön djupare. När vi når snökammen på 1900 meter så är det ett helt nytt klimat vi klivit in i jämfört med nere på 1600 meters höjd.
Här ligger en decimeter nysnö, stenarna är isiga och molnen omringar oss. Vinden är över 15 meter per sekund och det snöar.
Mitt skägg fryser till is och våra skor ser ut som kängor med ett tjockt täcke av snö och is, samtidigt som änden på byxorna fryser till vad som känns som strutar av pape mache.
Vi skyndar oss över förtopparna och bort till den smala kammen som leder till stortoppen. Vi klättrar över den samtidigt som vi upptäcker ett fastfruset rep vi drar loss, det sitter fast på andra sidan.
Vi går upp på toppen, filmar en kort video och sen skyndar vi oss tillbaka till den första förtoppen där vår väg ner till andra sidan börjar.
Vi är snabba nedför. På några minuter är vi nere på 1700 meters höjd och temperaturen har nu stigit avsevärt. Byxorna börjar smälta och skorna börjar bli varma igen. Solnedgången över Ahkkajaure är helt magisk, och vi skymtar Änonjalmes halvö sticka ut i sjön. Det känns långt dit. Men det bättre vädret och den fantastiska utsikten ger oss energi. Klockan är midnatt men vi är pigga.
Vi går på över glaciären. Humöret är på topp. Vi krånglar oss ner för en brant och sneddar över nästa glaciär för att hamna på rätt sida bäcken som rinner ner från massivet.
Vi börjar bli lite trötta och sätter oss ner för att äta mat. En sen middag, och sen reser vi oss och går igen. Det är fortfarande fem kilometer kvar till kvällens slutdestination.
Det går ganska fort att ta oss ner från fjället. Här börjar växtligheten tätna. Vi är trötta och Emmas hälsena har blivit överansträngd. Vi rör oss sakta genom vildvuxna snår och träsk, slåss med tät björkskog och vandringen känns oändlig. Vi stannar på ett litet fält vid en sten och vilar. En och en halv lång kilometer kvar.
Vi kämpar på genom fruktansvärd terräng och börjar höra bruset av den mäktiga floden Vuojatädno. Ett stort, öppet fält breder ut sig som gör vandringen lite lättare. Midnattssolen ger ett vackert sken av guld som smeker Ahkkamassivets sydsida.
Snart skymtar vi floden och hittar en stig. Vi följer den söderut och snart ser vi bron.
Äntligen. Stegen över bron känns underbara. Härifrån är det lättvandrad, spångpreparerad, välmarkerad vandringsled. Vi fortsätter en kilometer in på leden innan vi hittar en bra tältplats. Vi sätter upp vårt tält, och lägger oss och somnar gott klockan tre. Sju av tolv klara, och nu är det tyngsta över.
