Äntligen tänker jag när jag spärrar upp ögonen.
Jag har väntat i två år på att få en chans att bestiga Kaskasapakte. Ett av Sveriges mest utmanande fjälltoppar, och vi ska klättra den långa sydvästkammen.
Vi äter en stor frukost och trycker i oss rejält med energi innan vi packar ihop vår utrustning och lämnar tarfalastugan för denna gång, med full packning. Vi ska inte bara bestiga Kaskasapakte, vi ska bära med oss all vår utrustning, nu dryga 13 kilo per ryggsäck.
Vi passerar några tält, när vi följer tarfalasjöns strand. Det kommer bli fler som ska försöka sig på samma sak som vi idag, och vi vill se till att vi är först på berget för att undvika flaskhalsar.
Stigen är väl upptrampad trots att terrängen är brokig. Det känns lyxigt i förhållande till Sareks opreparerade vildmark. Vi passerar Kebnepakteglaciärens fall, och Svarta sjön. Vi stannar till lite vid minnesplatsen för de omkomna i helikopterolyckan vid Kaskasapakte år 2000.
Snart börjar vi snedda mot sydvästkammen och tar oss upp på den. Vi klättrar några lätta partier och snart är vi framme vid det första klätterpartiet varvid vi knyter in oss. Det är blött och halt, molnen ligger lågt och klippan får ingen chans att torka. Greppen är stora och klättringen går lätt. När vi passerat den andra hammaren tar vi dock på oss stegjärn för att få bättre grepp.
Vid en av hamrarna tvingas jag traversera ut på höger sida om kammen. Nedanför mig stupar klippan rakt ner över 100 meter. Ovanför mig är klippan polerad av tusentals år av snö och regn. De få grepp som finns att hålla i är snorhala. Jag känner stressen få mina fötter att darra lite medan jag försöker prata med mig själv. Jag måste bara ta två steg innan jag kommer till nästa bra grepp.
Jag samlar mig, försöker få ut riskerna ur mitt huvud och tar kliven.
Jag kan pusta ut. Jag var nära att falla, men jag klarade det och tog mig upp. Emma följer efter och rensar säkringarna. Under tiden har jag hunnit pusta ut och är redo att fortsätta. Allt som kommer efteråt är lättare.
Snart skymtar vi toppen. Molnen ger oss små solglimtar och humöret stiger. Vi följer den breda toppkammen och snart sitter vi där, på toppen och solbadar och njuter.
Vi är varma och torra. Handskarna är genomblöta men det gör inte så mycket. Vi gjorde det. Nu ska vi bara ner igen.
Efter en lunchpaus bestående av godis och nötter så går vi fram till avsatsen som leder ner mot västväggen. Enligt utsaga ska västväggen vara den lättaste vägen upp, men terrängen är lös och man måste vara försiktig. Vi börjar följa kammen och tar oss sakta men säkert nedåt.
Vi når en hammare och firar oss ner för en rejäl sten. Fotlederna börjar bli trötta efter en hel dag med stegjärn, och jag väljer snart att ta av mina för att minska risken att snubbla.
Vi hasar oss nedför mosshala klippor, glider ner för kanaler av småsten och når snart snöfältet som leder ned till Guobirvagge. Vi ser en kulle någon kilometer fram som ser ut att vara platt, en möjlig plats att tälta. Väl framme är vi trötta efter en lång dag, vi har hittat en perfekt tältplats vid ett litet vindskydd. 15 timmars aktivitet har tömt oss på energi och när tältet väl är uppe dröjer det inte länge innan vi sover.
