Under natten har det regnat i Guobirvaggi, men när vi vaknar ger det uppsprickande molntäcket ledtrådar om att vi har en fin dag framför oss.
Medan vi äter frukost närmar sig solens strålar tältet och vi lägger fram blöta handskar och klätterutrustning på tork medan vi njuter av värmen.
Idag ska vi gå från Guobirvaggi till Vistasstugan. Dit är det runt 25 kilometer, dryga 700 meter uppför och 1300 meter nedför. Från Vistasstugan ska vi sen bestiga Sielmmatjåhkka, det sista berget på vårt äventyr.
Sielmmatjåhkka fick 2016 en ny höjdangivelse på 2004 meter, efter att berget tidigare ansetts vara 1997 höjdmeter. Detta gör att informationen om berget är lite mer begränsad än övriga toppar vi bestigit, då berget inte förrän nu börjar bli en lite mer populär punkt att bestiga.
Efter en lite längre frukost slänger vi på oss ryggsäckarna och ger oss iväg.
Gårdagens klättring med stegjärn har satt sina spår genom trötta ben och något enstaka nytt hål i byxorna.
Den första stigningen går fort och det är varmt. Solen värmer våra ryggar samtidigt som den reflekterande snön värmer våra ansikten. Vädret är underbart, men samtidigt blir det lite väl varmt när man går uppför snöfälten. Något måste man ju klaga på.
Vi fortsätter ner mot Kaskasavagge. Här ser vi de första myggen på ett par dagar, och det är ingen välkommen syn även om de är få. Som tur är stör de oss inte särskilt mycket. Terrängen är lättgången och vi fortsätter ner mot bron vid Kaskavagge. Vägen känns lång med trötta ben, men snart ser vi bron och stigen upp mot njunniplatån.
Det börjar dugga lite smått i högsommarvärmen och vi sätter på oss regnjackorna och fortsätter uppåt.
Små lokala skurar avlöser varandra, och när vi väl når den högsta punkten och ska börja gå utför öppnar sig himmelen.
Den långa nedstigningen går ganska fort, och vi möter ett gäng vandrare på vägen som är på väg åt det motsatta hållet som vi. Det är skönt, tänker jag, att vi i natt kan njuta av tak över huvudet efter en regnig men varm eftermiddag.
Väl inne i björkskogen går den steniga terrängen över i lerig stig. Björksnåren står så tätt att man får ducka och trycka undan träd medan man går. Kronornas skakningar drar ner nyfallna regndroppar, att det slutat regna hjälper inte mycket när vi går genom lervatten och björkskog.
Snart viker stigen av ner mot Visttasjohka, och vi går över bron och tar av nordväst mot stugan. Myggen har nu vaknat till liv efter skyfallet och gör sitt bästa för att plåga oss. Som tur är så har vi bara sex kilometer kvar till stugan. Skorna är helt bruna av lervällingen. Vid de många bäckarna vi passerar försöker vi skölja av dem, enbart för att smutsa ner dem direkt igen efter. Efter några ytterligare kilometer lervälling i sällskap av aggressiva mygg kommer vi äntligen fram till stugan.
Stugvärden Tove tar glatt emot oss, och vi får komma in och ta av oss våra leriga skor och fuktiga underställ. Vi löser så vi får stanna ytterligare en natt, och på så vis kan unna oss en vilodag. Dagens långa vandring och gårdagens klättring har tagit hårt på oss, och en dag i stugan känns som en nödvändig lyx.
Vi firar med en rulle ballerina, lite choklad och en tomatpasta till middag. Vi har sedan länge tröttnat på den frystorkade maten och får numer tvinga ner den, en sked i taget.
Dag 14. Vistasstugan
Solen skiner över Visttasvaggi. Emma spenderar mycket av dagen i stugan, i skydd från myggen medan jag sitter ute på trappan och pratar med andra vandrare och stugvärden.
Vi studerar kartan lite extra och rådgör med stugvärden som har lite bilder. Jag är övertygad om att det går att bestiga Sielmmatjåhkka från Vistas, genom att följa Bossosglaciärens avrinning. Desto mer jag studerar karta och bilder desto mer övertygad blir jag om att det är vägen vi kommer ta imorgon. Jag vill inte ta normalvägen via Nallodalen, utan testa något nytt och förhoppningsvis tidigare oprövat.
Vi reser tältet på andra sidan Visttasjohka och förbereder det för dagen därpå, då vi vår sista natt ska sova i tält innan helikoptern vi beställt ska komma och hämta oss. Vi är måttligt intresserade av att gå den 34 kilometer långa sträckan ner till Nikkaluokta genom lervälling och myggsvärmar.
Snart börjar solen gömma sig bakom Sielmmatjåhkka och dagen går mot natt. När vi går och lägger oss är vi överens om vägvalet och imorgon ska vi bestiga den sista av Sveriges 2000 meter höga berg. Sielmmatjåhkka.