Nästa dag vaknar vi av solens varma strålning mot den vajande tältduken. Emma ligger kvar och drar sig medan jag sticker ut mina nakna fötter i morgonluften utanför tältet. Så fridfullt.
Vi går upp, äter vår frukost och beger oss iväg mot Pårtemassivet. Efter en kilometer kommer vi fram till vårt första vad. Vi har bestämt att genomföra hela äventyret i trailskor, och det är nu som det första testet blir. Vi vadar över den breda kanalen och fortsätter gå. Lite i taget pyser vattnet ut från skorna och fötterna återfår sin värme på bara någon minut. Ett par merinostrumpor håller fötterna vid liv trots vätan. Men kommer det fungera hela vägen? Det återstår att se.
Vi rör oss fort över stock och sten samtidigt som vi närmar oss Pårtetjåhkka. Terrängen blir brantare och vi tar sikte på förtoppen till höger, för att kunna följa blockterrängen och slippa snöfälten.
Klockan 17 står vi på toppen, efter 15 kilometer och 1400 höjdmeter. Det blåser kallt, och toppbesöket blir därför inte så njutbart som man kunnat önska, men vyerna är klara och fantastiskt vackra. Vi ser Saitaristjåkka resa sig som ett spjut mot himlen, Sveriges kanske mest svårklättrade berg, på 1908meter.
Vi beger oss av norrut och här börjar det man kan kalla klättring. Vi ska traversera längs med den långa bergskammen till Palkatjåhkka, vår andra 2000-topp.
Kammen är smal, stenen är lös och vissa partier är branta. Fram till den första mellantoppen går det ganska fort. Sen tar vi oss ner, friklättrar ner några hak och drar fram repet för någon firning. Sen upp igen på nästa förtopp, för att sen klättra ner på nästa kam.
Vi börjar närma oss Palkatjåhkka, och väljer att sätta upp tältet på snöfältet 100 meter innan toppen för att avsluta för dagen. Vi är trötta efter 14 timmars vandring och klättring, och somnar gott på 2000 meters höjd.
Dag 3 Palkatjåhkka
Solen skiner än en gång på tältet. Trots höjden så är det förvånansvärt varmt medan vi äter vår frukost. Ännu en molnfri dag.
Vi tar oss upp de sista 100 metrarna till Palkatjåhkka och spanar norrut efter en bra väg ner. Vi hade en idé utifrån kartan, men idéer måste också förankras i verkligheten.
Kartterrängen kan vara förrädisk och visa sig omöjlig att korsa på grund av stup eller liknande som inte framgår av höjdkurvorna.
Vägen vi tittat på fungerar! Vi travesterar över kammen till tvillingryggen och tar oss ner för ett brant stenfält, sen korsar vi glaciären och går upp i dalen mellan tvillingryggens branta storebror och Lullihatjåhkka. Sen går vi rätt norrut, och ner i Lullihavagge mot Sarvesjåkkå.
Efter 11 timmar är vi nere och sätter upp tältet bredvid Sarvesjåkkås flodbädd. Myggen är pigga och jagar oss medan vi hänger upp blöta strumpor och tar av oss våra skor som vi nyss vadat i.
Vi vet att nästa dags stora utmaning blir att hitta en plats att korsa Sarvesjåkkå. Älven är bred, djup och forsar rejält. Ett visst mått av tveksamhet uppstår när vi ser farten på vattnet, men det måste gå.